trettidagarstest

Det här skulle kunna vara en text om världens bästa Mårten, men det är det inte. Det här är en text om en annan sorts kärlek. En kärlek som träffade mig som en bomb 1995.

Det handlar om Kent.

Nu när det blåser på månen, ska du ta mig härifrån, nu när vi fyllt alla hål, är jag en astronaut?

1999 kom kärlek nummer två; Anna. Anna och jag delade kärleken till Kent, och som den fåniga människan jag var på den tiden tänkte jag "Åh, äntligen någon som förstår mig". Så kanske jag inte skulle tänka idag, men Anna är fortfarande kärlek nummer två.

(Ni hänger med här va... 1=Kent 2=Anna)

Jag är fortfarande barnsligt förtjust i Kent och trotsar sjukdom för att få trängas ihop med andra människor och fullkomligt avguda äldre män med gitarr. Det går inte riktigt att förklara dumheterna, jag kan inte förklara hur jag fungerar i vissa situationer, och i konsertsituationer drabbas jag av sinnesförvirring och tänker bara "Ah, han är så vacker".

(Ni ser ju....)


I alla fall. Det finns ingen som Jocke Berg. Det finns ingen som Anna. Det finns ingen som Mårten heller. Och vad jag känner för dem är kärlek, på olika sätt. Och när det kniper, då står de där alla tre och säger att allt blir bra. Jocke vet inte om det, men han är alltid redo att vicka på höfterna. Alltid. För alltid.

Det är kärlek!