trettidagarstest

Nu är ju frågan, ska jag vara ärlig eller ska jag ljuga? Det är fult att ljuga vet jag, men idag är inte sanningen den roligaste. Men man ska väl vara ärlig, och är det mitt fel att jag är så trött på morgonen att jag inte orkar ta fram roliga och fina kläder? Knappast.

Okej. Idag har jag på mig en blå tröja med puffärm, en svart kjol med lite jobbig fåll som inte vill vara åt rätt håll, svarta tights och svarta desert boots från Clarks. Roligare än så blir det inte en tisdag i februari.

Jag skulle hellre ha den här på mig, men jag äger inte denna klänning, men jag önskar att jag gjorde

Behandla andra som du själv vill bli behandlad

Egentligen så avskyr jag sånna där saker, sånna där smarta saker som folk går omkring och skriver. Eller ännu värre, skriver det på sina väggar. (Ursäkta om jag känner någon som tycker att det är fint, men jag tycker inte att det är fint). Men... jag tycker att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad.

Det värsta jag vet är folk som ställer krav på andra, förväntar sig saker och blir sura när man inte kan ställa upp.

Jag har ibland (eller rättare sagt, hela tiden) väldigt svårt att säga nej och får därför måla folks sovrum, hoppa över lektioner i skolan (på den tiden jag gick på högskolan) för att sitta i väntrum och stirra på tomma väggar, bära stolar fram och tillbaka, hämta utlånade stegar och en massa sånt.

Och tyvärr är jag dålig på att säga ifrån... Så sen står jag där med en målarpensel i handen och säger att det är kul att måla, när jag egentligen vill vara hemma och titta på tv.

Min tro är alltså; kräv inte saker av andra när du aldrig bjuder till själv.

Sen har jag också en husgud, gud fader allsmäktig him self; Jocke Berg! (Men han har inget med resten av texten att göra...)

Detta var ett ögonblick jag totalt hade glömt bort, tills jag i tisdags svepte glassdrinkar med Anna. När jag berättade detta för Mårten skrattade han bara åt mig.

Det var 9 mars 2000 och platsen var Hovet. Jag kan inte riktigt minnas när under Kent-konserten det var, men det var då i alla fall.

Av någon anleding vände jag mig om och där stog den sötaste pojken jag någonsin sett. Det här var på den gamla goda tiden då det var lite klass på Kent-publiken, det var innan det var öl-bröl från 30+-människor i fula kläder och tjejer i högklackat. På den här tiden hade pojkarna kalaj. Ni förstår ju...

I alla fall. Där stog han, i klädd svart kostym, svart smal slips och Henrik Berggren-hår. Jag stirrade kanske lite för länge och då hände det, han vinkade tillbaka! En äkta pop-pojke vinkade till mig! Helt klart ett ögonblick att minnas. I alla fall om man hette Therese och hade fyllt 19 år bara några månader tidigare...

Jag har flera bästa vänner. De är min bästa vän på flera sätt.

Vi börjar med den bästa vän jag har haft längst; unga fröken Jansson. Jag ska vara ärlig och säga att vi lärde känna varandra genom Kent. Nästan lite pinsamt, men till min ursäkt vill jag säga att jag var nitton år och hade röda strumpbyxor. Att lära henne var som en befrielse. Jag hade inte så många vänner då och var mest hemma och pillade med mina Kent-skivor. Det var på den tiden ICQ var stort, man surfade med modem. och pappa rev sitt hår för telefonräkningen. Jag minns det som om vi inte hade speciellt mycket att göra på den tiden och kunde därför äta Brago-kex (eller var det Marie-kex) på Riddarholmen, åka tvärbanan för att vi aldrig gjort det förut, åka till Thorildsplan och äta pizza eftersom den bara kostade 29kr, åka till Tullinge för att kunna åka buss i guppet på vägen tillbaka (och sen åka hem igen). En annan bra grej vi gjort var när vi ägnade säkert en timme åt att försöka synka en Kent-låt genom telefonen, till sist lyckades vi starta låten exakt samtidigt på varsin CD-spelare.

Andra bra grejer vi gjort är att ha spenderat en hel dag, en hel kväll och en halv natt i ett märkligt hus på Beckomberga i väntan på att få vara med i en Kent-video. Vi är med i videon, men vi syns inte. Dagen började med att vi åt upp matsäcken och fick sen vara hungriga resten av dagen, för det kom aldrig någon korvgubbe, trots att video-människorna sa att en sån skulle dyka upp. Delat enkelsäng i Eskilstuna är också en bra grej vi gjort. Det mesta vi gjort är faktiskt riktigt bra.


Min andra bästa vän är personen jag bor ihop med. Jag har gillat honom i sådär tio år och i höst är det tio år sen jag erkände det över en mycket äcklig coca cola-drink på Holger. Han är den bästa jag vet! Trots att han tittar på fotboll lite för ofta och snarkar ibland på nätterna. Han är så bra att han vill åka till London med mig varje gång jag lägger fram förslaget. Och för det är man värd många guldstjärnor. Han är min bästa vän!

Det här skulle kunna vara en text om världens bästa Mårten, men det är det inte. Det här är en text om en annan sorts kärlek. En kärlek som träffade mig som en bomb 1995.

Det handlar om Kent.

Nu när det blåser på månen, ska du ta mig härifrån, nu när vi fyllt alla hål, är jag en astronaut?

1999 kom kärlek nummer två; Anna. Anna och jag delade kärleken till Kent, och som den fåniga människan jag var på den tiden tänkte jag "Åh, äntligen någon som förstår mig". Så kanske jag inte skulle tänka idag, men Anna är fortfarande kärlek nummer två.

(Ni hänger med här va... 1=Kent 2=Anna)

Jag är fortfarande barnsligt förtjust i Kent och trotsar sjukdom för att få trängas ihop med andra människor och fullkomligt avguda äldre män med gitarr. Det går inte riktigt att förklara dumheterna, jag kan inte förklara hur jag fungerar i vissa situationer, och i konsertsituationer drabbas jag av sinnesförvirring och tänker bara "Ah, han är så vacker".

(Ni ser ju....)


I alla fall. Det finns ingen som Jocke Berg. Det finns ingen som Anna. Det finns ingen som Mårten heller. Och vad jag känner för dem är kärlek, på olika sätt. Och när det kniper, då står de där alla tre och säger att allt blir bra. Jocke vet inte om det, men han är alltid redo att vicka på höfterna. Alltid. För alltid.

Det är kärlek!

Precis som de flesta så har jag världen bästa föräldrar. En jättesnäll pappa och en lika snäll mamma. Man skulle också kunna säga att jag har två extra-mammor... eller två äldre systrar om man hellre vill säga så. När jag var liten trodde en av våra grannar att jag hade tre mammor. Men jag har en.

Pappas stora fritidsintresse är att köra bil, därför tvekar han inte att åka land och rike runt med sina barn i bil. Han kan utan att blinka hämta en strandsatt storasyster i Norrköping. Ibland när han är sugen på att köra bil kan han ringa till mig och fråga "När slutar du, ska du ha skjuts?". Pappa är också bra på att låna ut saker som han sen inte vill ha tillbaka, tex tennisrack, digitalkameror och verktyg. Han har också gjort något som jag aldrig skulle kunna göra... nämligen springa Stockholm marathon fyra år i rad.

Mamma gillar att städa och gör det ungefär dygnet runt. På väg till jobbet kunde hon utan att blinka torka av en list som såg lite dammig ut. Även om hon har tofflor på sig känner hon en smula på golvet. Mamma är också jättebra på att sticka och jag var säkert typ 15 år innan jag ägde en köpt skickad tröja. Ganska ofta får hon "snulle", speciellt när jag och en av mina systrar retas med henne.

När det skulle stambytas hemma hos mig och Mårten fick vi bo hemma hos mamma och pappa. Först sov vi i deras källare där pappa fixade sänglampa, sen när vi hittade en orm bland gamla skridskor och skidpjäxor flyttade vi ut till vardagsrummet. Nästan varje dag lagade mamma mat åt oss och världens godaste mat var det också.

Varje söndag åker mina föräldrar och tittat efter vildsvin och älgar, och bor man hos dem, då är det nästan lag på att åka med.

Så om någon annan tror att de har världens bästa föräldrar, då tror de fel, för jag har världens bästa föräldrar!

Ett sånt här ämne är jag ytterst tveksam till...
Jag minns inte vem min första kärlek var. För nu när jag tänker på det är jag tveksam till alla som jag har haft en sån relation med före Mårten. Inte mycket att ha kan man säga.

* Martin - en mycket lång typ från Mälarhöjden
* Jon - hade ful jacka och bodde på Kungsklippan. Har nu lagt sig till med ett talfel eftersom han jobbar på radio
* Calle - var snygg och hade en tjej i USA

Ni hör ju, inget för mig... Men sen kom Mårten. Mårten var varken jättelång, tyckte att talfel var något att börja med eller hade tjej i USA. Mårten var därför ett riktigt kap. Ett så bra kap att det snart är 10 år sedan han gick från att vara ett kap till en pojkvän.

Så, man kan väl säga att det mesta före Mårten var krafs, sen blev det mer rejält, och Mårten, han är bäst! Och det tror jag att jag tyckte redan när han stog där utanför Vetekatten.